Trött och slut i huvudet är jag här igen och skriver.
Igår gick jag till och från skolan. Hemvägen på 10 km med värkande mun (efter att visdomständerna dragits bort) var inget att skoja om! Försökte ringa till folk om nån kunde komma och köra hem mej eftersom jag hade en halvtimme på mej innan barnen skulle hämtas, plus att jag inte borde lyfte nåt över 1 kg och inte göra några fysiska aktiviteter på åtminstone två dagar (sa tandläkaren). Dom som skulle ha ställt upp annars hade ingen bil för tillfället och dom som kunde ställa upp (nära släktingar) tyckte att jag kunde nog gå den biten. Med en väska som säkert vägde närmare 8 kg då jag släpade på två lexikon också... Det var inte utan att det kändes lite bittert. Tack och lov fick jag nån att hämta barnen, annars hade jag väl fått världens utskällning av dagistanterna också...
Klart jag skulle kunna gå 10 km utan problem! Men helst inte då jag har en halvtimme på mej, släpar på en tung väska och blöder ur munnen! Känns bara som att folk försöker få en att känna sej som att man klagar i onödan... Vilket man kanske gör?! Eller vad vet jag?
2 comments:
Det var verkligen kämpigt för dej. önskar jag kunde ha hjälpt.
Du bor för långt borta , eller är det vi som bor på fel ställe?
Jag fick höra om era planer för bilen med din syster och det låter ju bra , hoppas det ordnar sig.
sköt om dej
Nå de e ju lite svårt fö er att rycka in i de där läget nog... Å ja kom ju mej hem ändå :) kanske man kan kalla det i-landsproblem...
Post a Comment