Idag har jag varit ett hemskt monster till förälder och hundägare och kollat på olika hundannonser, sett efter en flickvän åt Quentin. Omöjligt i denna lägenhet och situation jag vet, men ändå... Betänk, Quentin och en liten engelsk bulldogg? Hur söt är inte tanken? Så kunde dom hålla varandra sällskap medan mamma är i skolan :)
Japp, ni läste rätt; skolan. Jag sökte till fem olika utbildningar idag. I ett svagt ögonblick upptäckte jag en liten samhörighetsskänsla med släkten och valde skogsbranschen som fjärde alternativ. Nej men allvarligt, jag visste inte vad jag skulle ta så jag bara tog nåt random... Och man måste ju tydligen ha fem alternativ så... Men jag skriver ut sen vart jag slapp, om jag slapp nånstans dvs.
Idag har pojkarna varit piggare :) Höjd kroppstemperatur, gul materia som behagade komma ut ur ansiktshålor och slem i halsen som orsakade hostande läten jo, men inte lika trötta som förr. Så när Marco kom hit med My på morgonen (han hade haft henne över natten igår då jag knappt får sova en blund om natten när My är sjuk) så lekte alla barnen länge på övrevåningen. Jag fick baka semlor, nåt slags nytt jag hittade på igen; honung, solrosolja, solrosfrön, linfrön, pinjefrön och müsli(!) som "fyllning" i degen, och så fick jag laga mat i lugn och ro. Efter jobbet kom MArco och hämtade My till farmor igen så jag kunde gå ut med pojkarna som blivit så pass pigga att dom ville ut! :)
Så vi gick ut. Quentin med. Jag satte på honom selen och knöt fast kopplet i pulkan, satte pojkarna att sitta i pulkan och viskade till Quentin "fara då" och så for han iväg som ett skott, och pojkarna tjöt av skratt. Men sen var det inte så roligt längre då jag insåg att jag inte var lika snabb! Quentin sprang längre och längre bort med pojkarna och jag hann inte på nåt vis efter, och knappast hjälpte det att jag höll på att stjälpa av skratt (det komiska i situationen vet ni, det kommer alltid över mej precis då det absolut inte får, ni minns KappAhl-incidenten, kaffelippisen...) och då, tur i oturen, så fastnade pulkan i en snökant, några centimeter före trafikerad väg! Jag återfick förståndet och slutade skratta, och sprang och tog fast Quentin. Sen fick han dra dem i lugn takt nån halvtimma innan vi vände om hem igen. Pojkarna tjatade och lirkade nog hela tiden att jag skulle släppa kopplet och låta Quentin dra dem i tuhatta ja sataa igen, men där var jag konsekventa föräldern och sa nej. Likadant som då vi går med vagnen och kommer till en nerförsbacke så börjar pojkarna alltid böna och be att jag ska släppa taget. Är dom helt galna? Eller har dom bara blivit som mej? Jag var ju våghalsen själv som liten. En naiv sådan. Mycket farlig kombination. Nå dom har inte mycket försiktighet att ärva från fadern heller så man kunde väl inte förvänta sej nåt annat av dem...
Imorgon är det baka-cookies-dag, på lördag är det farmor-dag (för barnen) och på söndag skrinna (om barnen är friska) -dag, på måndag jag-tänker-fan-i-mej-ta-körkortet-så-jag-börjar-med-att-skriva-in-mej-dag, och på tisdag är det baka fastlagsbullar och äta dem-dag. Imorgon kanske vi får besök också, men jag tvivlar. För jag kommer givetvis att ringa och berätta om My's tillstånd för dem imorgon.
Ja, idag på morgonen hade vi snöras här. Som resulterade i att databordet fick sen en omgång och glasbordet gick i tusen bitar. Där har man att göra sen när våren kommer...
No comments:
Post a Comment